Vår utredning startade med ett telefonsamtal i februari 2000.
Medgivandet hade vi i
brevlådan i september.
Jag ringde första samtalet till Danderyds kommun i februari 2000. Var
förberedd på att få höra att väntetiden skulle vara olidligt lång och att detta
minsann inte var det viktigaste som socialtjänsten sysslade med.
Men jag kom inte ens så långt. Ena socialsekreteraren var ledig för sjukt
barn, och den andra halvtidssekreteraren jobbade inte den dagen. "Det här
börjar verkligen inte bra" tänkte jag. Två halvtidare och tydligen en
massa sjuka barn också...
Några dagar senare fick jag tag i ena sekreteraren. Till min stora förvåning
sade hon att de inte hade några väntetider alls, och att vi kunde komma på
informationsträff redan veckan därpå! Hon skulle bara samla ihop två
ytterligare par så skulle första träffen ske. Jag blev så glad att jag glömde
att ställa alla planerade frågor om hur resten av utredningen skulle göras.
Vi anmälde oss och returnerade ansökningsblanketten vi fått. Det tog några
dagar, trots att jag trodde att vi var någorlunda färdiga med funderingarna. Vi
var på gång i en studiecirkel och vi hade under många år haft adoption med i
diskussionerna om hur vi ville bilda familj.
Nu skulle vi besluta slutgiltigt (trodde vi, men man kan ändra sig under
utredningens gång och det gjorde vi också) om ålder på barnet, om vi ville
adoptera ett barn, syskon eller tvillingar och om vi kunde acceptera
korrigerbara handikapp. HU vad svårt! Så mycket lättare att bara ta det som
kommer tyckte vi. Att bestämma sig för "vilka barn man vill ha och vet att
man klarar av" var svårare.
Vi beslöt att söka så brett som möjligt; stort åldersspann, flera barn och
OK till handikapp fick det bli. Lättade
och glada i hågen stolpade vi iväg till första mötet.
Socialförvaltningen i Danderyd svämmar inte precis över av resurser och
pigga investeringar. Lokalerna hade så dålig ventilation att många som jobbade
där fick grava allergier. Nu var ytterligare en fuskrenovering på gång och vi
smet mellan uppslitna rör in till ett litet sammanträdesrum. Fönstren gick inte
att öppna eftersom bilarna dånade utanför och den ena socialsekreteraren
snörvlade och nös. Efter tio minuter i lokalerna kände man behov av syrgas.
Men vilka trevliga typer, socialsekreterarna! Vid det här laget var vi lite
halvvana att tala om adoptioner (cirklarna gör susen!) och ett annat par visade
sig ha gått en cirkel de med. Vi fyra snackade mest. Av deltagarna alltså, mest
var det ändå socialsekreterarna som höll låda.
De sa vettiga saker. Delgav sina erfarenheter av adoptivföräldrar just i
Danderyd. Hur barnen hade det, vilka skolor de gick i och vilka läkare som
kunde något om adoptivbarn. I övrigt som en intensiv adoptionskurs; etik, hur
välja land, hur bestämma ålder och hur de tänker kring utredningen etc. Kaffe
med rejäla bullar...
Tre informationsträffar hade vi och jag såg fram emot dem trots att några
var förlagda på morgonen som inte är min tid på dygnet. I viss
adoptionslitteratur skriver författarna om dessa möten med viss ironi; att de
är "frivilliga" men att ingen vågar utebli, att de känns som en
fördröjning "för nu vill jag ha en unge bums" osv.
Jag fattar vad de menar. Men själv tyckte jag det var bra att lära känna
sekreterarna innan de började utreda oss. Har man gått en studiecirkel och läst
lite adoptionslitteratur är det kanske inte så mycket helt nya
"fakta" som ges på träffarna, men det är bra att veta vad just ens
egna socialsekreterare väljer ut och hur de ser på saker och ting.
Jag fick hålla igen en del. Dels hur positivt överraskad jag var - jag ville
ju inte se ut som om jag fjäskade... och dels för att adoptionsfrågorna
engagerar mig så djupt. Det här var ju mer fråga om att lyssna än att aktivt
delta. Ibland slog jag mig lite på fingrarna inombords och tänkte att jag
hellre skulle ha hållit klaffen.
Men jag spanade också in sekreterarna förstås. Lika mycket som jag tror de
spanade in oss deltagare. Jag undrade hur de skulle mejsla ut de svagaste
sidorna hos oss... hur de skulle komma in i vår lilla sommarstuga på ön
Tranholmen och granska vårt boende... Undrade vad de skulle tänka om mig och
Janne jämfört med alla andra präktiga, till synes mer vanliga par.
Efter informationsträffarna hade jag och Janne några ytterligare veckor när
vi funderade på åldrar, länder, handikapp.... Hur vi skulle få färdigt huset,
eller iallafall hur vi skulle klara utredningen med det lilla och högst
ofärdiga (men för oss charmiga!) boende vi har.
Full av dåligt samvete för att vi sumpat chansen att sätta igång utredningen
direkt, ringde jag socialsekreterarna igen. Och mailade. Nu var vi klara att
möta dem i en utredningsmatch, och nu - tänkte jag - är antagligen väntetiderna
så där hiskeligt långa som många andra upplevt.
Men icke. Några veckor efter samtalet fick vi vår första tid. Jag tackade
alla gudar som vi har här ute på öarna.
Men
veckorna kändes redan olidligt långa.
I denna mellantid gifte vi oss Janne och jag. Det hade vi i slutet av
januari upptäckt att man skulle göra för att få adoptera. När vi såg det i
pappren satt vi båda vid skrivbordet som så många gånger under de 15 år vi levt
tillsammans. Och tittade upp. Fnissade båda två. "MAN SKA VARA GIFT!"
och "VAD KUL - DET GÖR VI!"
Så den 23 mars firade vi 15-årsjubileum och vigde vi oss på Tranholmens
loge. I vårsolens sken, under flaggspel, blomster och ballonger som prydde
logen. Närmaste släkten var inbjudna till vigseln och vi tog emot i
vardagskläder. Strax innan vigselförrättaren Bertil Karlberg kom (som vi
jobbade med i Svenska Freds när vi blev tillsammans) smög vi in på toaletterna
och bytte om. Janne till en blå broderad manteldräkt från Mali, jag till indisk
klänning och guldbroderad röd sari. Och blomsterkransar i håret...
Ja nu var det ju inte brölloppet jag skulle skriva om. Men efter att aldrig
i hela mitt liv tänkt att just bröllop kunde vara en symbol för Jannes och min
kärlek måste jag säga att det var himlans kul, kärt och vackert. DET ÄR INTE
ALLS DUMT ATT GIFTA SIG FÖR ATT KUNNA ADOPTERA! Det är en jättebra anledning,
och jag kommer antagligen tjata ihjäl det kommande barnet om hur fint det var
att gifta sig och tänka på att vi alla samlades där för att barnet skulle kunna
komma.
Det var på brölloppet vi berättade för släkten om att vi skulle adoptera ett
barn. Mottagandet blev med glädjetjut och rörda tårar. Härligt att ha alla
samlade när vi berättade. Vi blev så stärkta av släktens reaktion att vi
berättade för alla öbor och vänner som kom på kvällens bröllopsdans också.
Detta var lite kul att berätta för socialsekreterarna. Om brölloppet. För nu
hade jag blivit lite taktisk, även om min entusiasm över alltihop med bröllop
och adoption gjorde att jag "glömde mig" alltsom oftast och berättade
utan att tänka över eventuella utredningstekniska konsekvenser. Men med
berättelserna om brölloppet kunde vi illustrera att vi hade stöd av "det
stora nätverket", att släkten inte skulle ha svårt att ta emot en liten ny
typ och att vi till och med skulle få brottas med detta att barnet först måste
"knyta an" till föräldrarna, innan hela släkten finns där och bara
vill barnvakta och stötta varenda dag...
Jag tror vi hade tre möten sammanlagt efter informationsträffarna. På det
första förvissade jag mig om vad de andra skulle handla om, och framför allt
NÄR de skulle hållas, eftersom jag fortfarande var beredd på de där långa
väntetiderna. Men de kom faktiskt aldrig riktigt, trots att det blev en
sommarsemester emellan.
Det var uppdelat ungefär så här, om jag minns rätt. Första utredningsmötet
var lite allmänt om hur vi resonerat om ålder, land, antal barn och hur vi
kommit till adoptionsbeslutet. Andra mötet var hembesöket när de gjorde den så
kallade djupintervjun. Tredje mötet var hos dem, när vi fick berätta hur vi
upplevt hembesöket. Hela upplägget kändes juste, det fanns utrymme för alla
parter att få sin mening hörd.
Samtalen flöt på. Jag undrade när de där urjobbiga frågorna skulle komma,
det vill säga de där som jag själv accepterat bara finns utan svar, eller de
som visade på total oförståelse. Eller de fördomsfulla av typen "jaha, och
hur tror du att du med skilda föräldrar ska kunna..." eller "hur kan
ni som är så olika tro..."
Men de kom aldrig. Långt ifrån. Jag fick ganska snabbt inse att de här
människorna faktiskt var genuint intresserade av olika slags familjebildningar
och konstellationer av par. Och att de också såg sig som förmedlare av våra
tankar till beslutsfattarna (socialutskottet) och även till givarländerna.
Hembesöket med djupintervjun kommer att bli jobbigt, varnade de. "Ta
ledigt hela dagen, även om vi slutar klockan två. Det tar att gå igenom alla
frågor och berätta om sig själv."
Hualigen så vi gruvade oss. Läste om igen vad som låg till grund för att
medgivande skulle nekas. Funderade på hemutredningens tio punkter och om vi
hade fullständiga luckor någonstans.
Men framför allt städade vi. (Om utredarna läser detta hoppas jag de får sig
ett gott skratt - det ser aldrig riktigt städat ut hos oss...) I två veckor.
Alltså byggstädade och omstädade. Byggmaterial som under alla byggen ju ligger
lite överallt kom i högar. Mina 100-talet rumsväxter rumstrerades om (blev
riktigt bra, den ordningen har vi kvar). Mattorna fick sin årliga tvätt (de
kommer väl för evigt tvättas på våren numera!). Våra fyra katter borstades,
särskilt den långhåriga som lyckades dra på sig en och annan loppa dagarna
innan besöket. (KATTloppa, de går INTE på barn!)
Vi omväxlande grälade och skrattade under städkvällarna. Jag som har en
tendens att höja ambitionerna över det rimliga funderade ett tag på att låna
grannens hus för att få ut några hundratals prylar och få stugan att kännas
lite större. Som tur är lyckades Janne hindra oss från det. (I utredningen
skrevs det något om att jag står för initiativ och överraskningar i
förhållandet, medan Janne står för stabilitet eller något liknande.)
Alla ö-grannar deltog. Vårt hus kallas ibland för villa villerkulla för att
det har lite lustiga lösningar här och var och för att våra intressen och resor
har gjort att huset är präglat av många projekt och säkert några tusentals
böcker. Man kommer upp på övervåningen genom en trappliknande stege som går upp
till ett hål i sovrummets golv. Detta rum består av detta hål och en stor
vattensäng. Och böcker på väggarna förstås. Jag har haft färg kvar i penseln
efter målning ibland och använt den för att måla kuliga tassavtryck och vågor
som klättrar i dörrposterna. Och lite annat.
Så grannarna ringde, erbjöd sig att komma och hjälpa till och att upprätta
lagerlokal om vi behövde. Men vi klarade oss utan det faktiskt. Vi bestämde oss
för att göra rent, men också att stå för att det är faktiskt så här vi bor. Och
att bjuda på sill och potatis. Det är ungefär vad man snabbt kan snida ihop i
vårt kök som är lite mer än 1 x 1 meter stort men inte mycket mer - och fullt
av kryddor från världens alla hörn. Ja som sagt, vi bor mysigt, men inte så
barnvänligt kanske. Än så länge.
Naturligtvis hade viss städning skett natten innan. Så jag hade väl inte en
alltför pigg uppsyn när jag hämtade dem med båten vid bryggan i land på
morgonen. Dessutom HÄLLREGNADE det. Och Tranholmen som är så LJUVLIG bara det
inte regnar! Ja ja. Sekreterarna hade iallafall några slags regnjackor på sig
och vågorna var inte värre än att vi kunde ta oss utan stänkande sjövatten in
till vår brygga på ön. Surt bligade jag på alla vårblomstren på vår äng som nu
knep ihop till oigenkännlighet, och tyvärr fick vi skippa det mest väsentliga
(tomten och hela rundvandringen på vår härliga ö) och direkt gå in i vår lilla
stuga.
Jag kunde inte låta bli att fnissa lite. Sämre kunde det nästan inte bli. Nu
skulle de bara se det här konstiga huset. Och medan vi nu bygger om kommer man
in i en slags källare som bara är prång och lattjo placeringar av allting. Inte
kan man riktigt hänga av sig kläderna heller, ja jag menar det finns ingen
riktig garderob utan en överfull bågnande hängare som i stort sett är placerad
framför dörren. Slitna trasmattor i alla färger och trasiga former, olika
sorters gamla tapeter och framförallt en massa böcker och färgpytsar och
projekt överallt. Ja ja... VI trivs ju iallafall! (Och alla ni som är
oroliga för ert hembesök - tag oss som tröst. Vi har det säkert trängre,
stökigare och mindre barnvänligt än ni!)
Vi skulle dela upp oss. Socialsekreterarna skulle tala med var och en. Det
var vi förberedda på, men vi hade inte helt löst hur det hela skulle ske
praktiskt. Vårt hus är öppet mellan alla rum. Och det är 37 kvadratmeter stort,
så man hör varandra var man än försöker gömma sig... Sekreterarna gick
iallafall med på att ett par fick sitta i nybygget.
Janne och en socialsekreterare klättrade ned och upp i nybygget med extra
kläder, raggsockor och utekläder (det var inte isolerat då, men fönstren var
iallafall insatta). Min socialsekreterare och jag satte oss på sommarverandan.
Det var hon som nös av den dåliga luften på socialkontoret, så jag tänkte att
hon behövde en rejäl luftning. Det är ganska dragigt där på verandan...
De hade ett formulär med ca 100-talet frågor. Antecknade svaren, det var
inte många kryssfrågor och det är ju bra. Färdiga alternativ brukar vara så underligt
formulerade.
Lite om ens bakgrund, uppväxt och familjeförhållanden. Ungefär som jag läst
i "regelboken". Lite om hur
vi träffades och vad vi föll för hos varandra, hur förhållandet utvecklats och
hur vi ser på våra roller. Lite om vilka vänner vi har, vilken kontakt med
släkten och hur vi umgås med barn och vad vi tycker är viktigt i
barnuppfostran. Och hur man ser på sig själv idag.
Man kunde svara ganska fritt. Jag förvånades över hur lite taktisk jag var.
Det kändes som att jag kunde ändra, lägga till och komma tillbaka till frågorna
om jag ville. Jag kunde svara långt eller kort, ändra mig och säga vad som nog
egentligen var viktigast.
Känslan var att "jag kan ju det här". Jag vet ju faktiskt ungefär
vem jag är och vilka vi är, iallafall på det här planet. Utredningen är ingen
freudiansk analys precis. Det var enkla, men relevanta frågor. Sådana som jag
nog själv skulle ställt om jag skulle behöva bedöma om en annan människa var
kapabel att ta emot ett adoptivbarn.
Det slog mig. Att den svåra uppgiften hade inte vi. Den hade
socialsekreterarna. Jag skulle själv aldrig kunna bli socialsekreterare - det
är för svårt att både vara öppen och att hålla sig till gränser och att med
detta som grund bedöma andras förmåga att vara föräldrar.
En fråga var hur jag såg på disciplin och barn. Jag som avskyr det ordet
tänkte jag. Sen sa jag det också. Och svarade istället något om gränser, medan
jag funderade över hur sjutton socialsekreterare som INTE gillar att ha makt
över folk arbetar. Det måste iallafall vara ett otroligt utmanande jobb.
Utvecklade också.
En annan fråga fick mig att se hela socialnämnden framför mig. Politiker som
är mina grannar, på fastlandet, som jag träffar på Konsum och på torget. Män
och kvinnor i stora Djursholmsvillor som ofta är lite äldre och som jag INTE
vill dela mitt inre liv med. Som fick mig att känna obehag över att behöva
förklara mig för att få barn. Hur vårt samliv är. Varför i helskotta ska jag
behöva dela med mig av vårt mest intima tänkte jag. Det är VÅRT! Och dessutom
inte barnets! Och för allt i världen INTE NÄMNDENS! Jag mumlade något och
frågade varför detta frågades.
Förklaringen var ändå någorlunda godtagbar. Man ville kolla att detta inte
var ett stort problemområde som paret måste lägga mycket kraft på. Att man
kommit över kriser som kan ha uppstått om man försökt göra barn en längre tid,
eller att man iallafall hade en gemenskap i detta så att det inte hindrade full
fokus på ett barn. Att jag visade integritet vid frågan tolkade hon som att
detta inte var ett problem sa hon, och så gick vi vidare.
Tja. Det finns mycket att tänka om detta. Jag undrar om hur ett svar där jag
broderat om ett mycket livligt och passionerat älskogsliv skulle tolkats.
"Jo, vi experimenterar mest varje dag, och grannarna är ofta med."
Eller hur det skulle accepterats om jag sagt att "Nä, vårt förhållande
bygger inte alls på sex, vi onanerar var för sig och har det jättebra."
Eller att "jo vi går i en superbra sexterapi just nu för vi har haft det
så jämrans trist en tid". Att ställa frågor om adoptivsökandes sexliv
ställer verkligen omöjliga frågor på sin spets: VAD ÄR ett normalt och bra
sexliv och vad är det som säger att ett normalt sexliv är bra för
föräldraskapet? Eller rättare sagt HUR ska ett sexliv vara för att man ska vara
bra som adoptivföräldrar?
När vi i regnet skjutsat hem sekreterarna jämförde vi varandras samtal
förstås. Ingen hade tyckt det var särdeles svårt, fast jag hade reagerat
häftigare på sexfrågan. Men ingen av oss hade iallafall svarat så att vi
behöver känna oss blottade nästa gång vi går på Konsum. (Frågeställningen kom
inte heller med i det som skrevs i utredningen.)
Sen gick sommaren och sekreterarna hade semester, och någon gång i augusti
gick vi till en läkare för att kunna skicka läkarintyget med i utredningen (det
ska vara så färskt som möjligt). Och så skrevs referensbreven och skickades in.
Janne och jag hade fortfarande svårt för det där slutgiltiga att bestämma
oss för "vilka barn vi klarar av". På mötet efter hembesöket gav
utredarna oss lite respit till. De skulle skriva utredningen under sommaren,
och vi kunde höras per telefon om ålder och antal barn. De föreslog att vi
kunde söka första alternativ, andra alternativ etc. Men hur skulle det tas i
givarländerna, funderade vi. Kanske skulle de då "ligga på" vår
ansökan till det år de fick en av våra konstellationer av barn till sig?
Vi funderade hela sommaren. Kände oss beredda att ta emot fler barn och
tycker om tanken på att syskon har stöd av varandra i familjen. Men i ett syskonpar
är ju den ena lite äldre, och kommer snart att få samhällets krav på sig att gå
i skola mm. Skulle vi klara att ha ett barn hemma, och att kämpa för att det
andra fick bra hjälp i skolan? Kanske. Men kanske skulle de utmaningarna vara
bättre att ta i en andra omgång, när man lärt känna skolpersonal och andra
myndigheter.
Det hela löste sig på ett annat sätt. Vi hittade det land och det ställe vi
ville adoptera från. En ö i brasilianska Amazonasfloden, Tupinambarana och
staden Parintins. Barnen där är mycket sällan syskon. Vi lät det bestämma. Hur
vi gör om Brasilien eller Parintins inte skulle fungera får vi se då. Man får
ta ett steg i taget...
I slutet av augusti fick vi utredningen per post, och den var hjärtans positiv.
Cirka fem A4-sidor och ett bra urval av uppgifter. I stort sett speglade den
vår bakgrund, vårt förhållande, våra arbeten, intressen och vårt nätverk. Det
värmde att se utredarnas formulering (som säkert är standard) "...att Jan och Cilla har de bästa
förutsättningarna att ...." och förslaget om att bevilja oss adoption. Vi
föreslog några ändringar som de tog rakt av till den slutgiltiga versionen.
Den 20 september hade utskottet möte. Vårt ärende var säkert ett av femtio,
och säkert inte ett knepigt sådant. Jag ringde utskottets sekreterare efter
mötet. "Jo, vänta nu...." ...blädder blädder.... "jo här är det,
och det beviljades". Lite trött röst hade hon. "VAD BRA,
HURRAAA" sa jag och jag hörde hur kvinnan i luren vaknade upp bland alla
papper. "Ja du, det är ju faktiskt ett viktigt beslut det här...
grattis!"
Och jag bara måste fråga: "Var utskottet enigt?" För att få höra
att "Ja, vi var HELT eniga."
Föräldrakörkortet i hamn!
Cilla Lundström
6 oktober 2000
________________________________________________________________
Tillbaka till hur
hemutredningar går till
|
|